En lanthandlares liv och kulturella arv
Som affärsidkare representerade Matilda Westin en tredje generation Westin. Farfadern hade startat med handelsbod i en av grannbyarna, Rejpelt, och fadern hade etablerat sig i Rökiö by, dåtida centrum i Vörå. När fadern Matts Westin avled 1950 tog sonen John och dottern Matilda över handelsboden. Intressant nog stod det bara John Westin på affärens skyltar vilket säger en del om synen på kvinnan på 50-talet.
Fadern Matts koncept förblev oförändrat: i Westins butik fanns allt och det som inte fanns skaffades på några dagar som sig bör i en äkta lanthandel. Det påstås till och med ha varit möjligt att inhandla någon flaska starkt under disk och helst efter stängningsdags. När brodern John dog 1966 tog hon ensam ansvar för deras butik. Skylten med John Westins namn på ändrade hon däremot aldrig.
Även om Matilda med åren blev en respekterad köpkvinna bland ortsbor och kollegor var hon inte odelat omtyckt för sitt sätt att säga rakt ut vad hon tyckte och tänkte. Men illa talades det inte om henne och hennes diversehandel annat än i en anekdot som levde kvar efter henne.
När Matilda någon gång ville vara ”fin” och besöka en ”riktig” butik klädde hon upp sig i kläder som hon aldrig skulle ha burit i Vörå, åkte till Helsingfors och unnade sig lyxen att vandra omkring på Stockmanns varuhus.
Matilda Westin uppskattade estetiska värden, vilket tog sig uttryck i ett samlarintresse för föremål, textilier och böcker. Dem letade hon aktivt efter på auktioner och genom att åka omkring i bygderna. Beroende på resans art och längd använde hon cykel, moped eller bil. Hon var en av de första kvinnorna i Vörå som tog körkort.
”Handlanden och föremålssamlaren Matilda Westins professionella yrkesutövning som kraftfull köpman och hennes översvallande intresse för bondekulturens bruks- och statusföremål, bildar en helhet som saknar motstycke i regionen.”
”Mao” Lindholm, före detta invånare på Abramsgården
Matilda Westin skrev 1977 ett testamente, enligt vilken ungefär hälften av hennes fasta egendom och alla hennes tillgångar i kontanter och värdepapper skulle tillfalla Svenska litteratursällskapet. Syftet var klart formulerat:
”…att på lämplig plats av min mark bygges en lämplig och värdig bostad för att bebos av en svenskspråkig författare efter Sällskapets val.”
Matilda Westins önskan om ett ”lämpligt” författarhem förverkligades året efter hennes bortgång med invigning den 1 mars 1992. Renoveringen blev omfattande och kostsam. Till exteriören förblev huset sig nästan likt med undantag av en tillbyggd glasveranda, som kritiserades och döptes till ”lyktan” i folkmun.
